Det kommer inte att hålla mellan oss.

Jag känner att jag tappar mig själv och inte kan sätta gränser.

Jag försöker hitta på ursäkter för att slippa känna ångest.

Vill träffa henne. Helst varje dag. Vara nära och med henne.

Men känslan är att jag nu vill det för att jag tycker synd om henne mer än vad jag tycker om henne.

Klart det inte är så egentligen. Men sedan februari har hennes ekonomi legat i mina händer. Stort som smått. Hon blev av med jobbet. Var inte med i A-kassan.

Alfakassan har inte betalat ut något på över ett halvår...

Pengar är makt.

Säg inte annat. Då ljuger du.

Nej, jag har inte kunnat åka till henne och bara vara, eller finnas där.

Bara finnas där, hålla om. Det är det enda jag behöver just nu....

Jag är för synisk och rationell och överjävla förnuftig för att tro det.

Jag trodde och tänkte så till en början. Dagarna fick gå. Jag hjälpte henne med hyror, betalade lån, köpte saker och kläder osv osv och utlånandet började skena iväg.
Jag gjorde oss båda en björntjänst. En rejäl sådan.

Nej jag kunde inte bara finnas där och vara. För jag vet och tänkte..ok en dag, men sedan nästa dag..är vi tillbaka i verkligheten. Jag bor ju i Stockholm, du i Lund. Du med din son och jag har min....detta är ju bara konstgjord andning. Fattar hon inte det?

Hon blir stämd av ett ex. Över 100 000kr skall han ha. För gåvor och annat han anser sig lånat ut till henne medan de var ihop...

Jag blir kall i kroppen och frågar mig om jag är näste snubbe som hamnar där.

Jag säger att jag tycker det är olustigt. Borde stoppat och gjort slut redan där. Men jag vågade inte...eller snarare..fan jag älskar henne så in i helvete och hoppas / önskar/ tror hon skall få hjälp av någon...som inser att hon måste få hjälp. Jag önskar hon blir frisk och får en chans att kunna leva på riktigt igen.

SEN ...kanske vi skulle kunna.... men..

Jag satte stopp genom att inte åka ned till henne i Lund. Jag gjorde punktinsatser såsom fylla på telefonkort, betala mindre räkningar via webben, finnas på telefon osv.

Jag trodde hon skulle kunna få den hjälp (sjukvård) som hon verkligen behöver. Jag ville vara hennes pojkvän och inte vårdare eller försörjare.

Den värld jag började bygga upp var att mörka inför min egen familj när jag väl åkte ned till henne. De var vansinniga över att jag lånade ut så mycket pengar.

Jag mörkade för henne att jag inte vågade göra slut på lidandet. Jag var rädd för det helt enkelt.

Jag ångrar mycket.

Jag träffade henne en vecka in i december 2008.

Hon fann, fångade och kramade mitt hjärta från första dagen.

Vi träffades på ett sätt jag aldrig kommer uppleva mer i livet, och jag var beredd att säga hur mycket jag älskade henne samma kväll.

Vi träffades i Mjölby första gången, for vidare till Vadstena, och avslutade dagen i Omberg.

Båda kände vi att tiden stod stilla och vi ville inte att det skulle bli söndag och hon tvungen att ta tåget hem till Lund och jag styra bilen tillbaka hem till Stockholm.

Jag hade varit separerad i fyra år och inte träffat någon på riktigt. Detta var så stort och jag minns hur jag gick och log hela dagarna  som jag aldrig gjort förut.

Nu är det snart december 2009 och den kvinna jag älskat och jag har inte hörts av på 1½ månad.

Jag älskar henne fortfarande. Tror hon tycker mycket om mig.

Tyvärr höll inte alla småtrådar i tampen för de enorma påfrestningar vi dragits med från båda håll. Felet är inte hennes. Felet är inte mitt.

Jag kan varje dag känna en törn inombords som gnager och frågar varför i helvete det skall behöva vara så. Varför i helvete skall det vara så här.

Nej..."att leva i nuet" funkar inte alltid

Jag har varit på ett antal föreläsningar av skilda kvalitet där det förordas att man skall leva här och nu, våga drömma, lämna det förgångna osv...
Tanken och viljan är ju underbar och rätt om bara verkligheten varit en annan.
Det senaste året har innehållit händelser och en verklighetens vardag som rivit upp känslor i mig vilka jag inte visste funnits där.

I Sverige 2009 kan en kvinna ha blivit misshandlad fysiskt och psykiskt av pojkvänner under flera år utan att hon får någon som helst skydd, hjälp heller inte polisiär, rättslig eller social uppbackning.

Vi tillåter att efterföljden av dessa kränkanden leda till flera års psykiskt lidande, ekonomiskt lidande och till och med krasch i båda fallen.

Det sociala skyddsnät vi tror finns finns inte.

Det är en bluff.

Jag hade tills för ett knappt år sedan aldrig haft en strimma aning om vad som pågår i detta land. I vardagen. Med våra kompisar, kollegor, nära vänner eller bara folk vi ser på tunnelbanan eller i köpcentret.

Jag hatar det svenska samhället som tillåter detta.

Jag har under dryga halvåret varit tillsammans med en tjej vars liv i mångt och mycket varit ett rent helvete.

För att inte blottgöra allt handlar en del av hennes liv om relationer med våldsbenägna män.  Våldet har både varit av fysisk och psykisk art.

Det jag frågar mig är ju naturligt - hur män (om man nu kan kalla dem det) kan utöva våld mot kvinnor. Lika frågande är jag till hur man är funtad som är kvar i en sådan relation?  Nu vet jag att jag kanske får reaktioner...men det tar jag.

Jag har bl a förstått  att kvinnan tänker att hon tror sig kunna förändra mannen och göra honom så där perfekt som hon har en vision om.

Men om misshandeln pågår i timmar, återkommer gång på gång och pågår i veckor månader och tom år. Vad är det då som gör att de fortfarande stannar kvar? Och om man har barn tillsammans...är det inte att nedprioritera barnet att inte lämna förhållandet?

En av mina bästa vänner, Håkan sålde in Spotify för ett halvår sedan...

Jag började använda det för någon vecka sedan...och kommer inte sluta.

Allt man önskar sig i musikväg, några fingertoppar bort.

The Papa Roach och Forever så här på eftermiddagen?   :)

Tack Håkan - Gomorron världen!

Det har nu gått fem år sedan vi delade på oss. Vi bestämde direkt att dela tiden 50/50 och jag fick min finaste A varannan vecka.

Tänk att tiden går och man vänjer sig vid en sådan sak. I början hade jag oerhört svårt att förlika mig med tiden utan min son.

Ser man det krasst får jag ju bara uppleva halva min sons uppväxt, även om jag tidvis ser till att grabba tag i längre perioder... när jag kan.

Något jag är tacksam över är att vi hade en s.k lycklig separation. När längtan blir för stor hjälps vi åt och den andre får tanka kärlek för en stund med grabben. Jag har hört och förstått att det inte är särskilt vanligt att man är schysst mot varandra efteråt.

Fick höra av en tidigare gemensam kompis att vi är så "j-a vuxna mot varandra" och respektfulla trots att vi sedan länge inte lever ihop. Känns skönt att båda är det på varsitt håll. Sånt gör gott.

A är nu 7år, och fick gult streck på sitt vita Tae-kwondo-bälte idag  :)

Han älskar Gormitis, Lego Star Wars, jordgubbar, Anton, schlager och hårdrock.

Ibland tycker A farsan bäst i världen. Men ibland vill man rymma från farsan :)

Allt som det ska!

Träffade en gammal vän i veckan som tipsade om Uffes senaste (?) platta - Omaha.  Ett av spåren heter "Lär dig älska mörkret"...för vi skall umgås mycket sen... och min första tanke är att killen har sån dödsångest.

Uffe beskriver sin flytt från huvudstaden till Österlen och det är en skön ballad trots allt.

Skall se till att se sommarens konsert även om han inte riktigt finns i spelaren lika frekvent som för några år sedan. Uffe är Uffe. Brukar vara sjukt bra upplevelser och stämning.

Min flickvän äger sedan ett år en hund . Anton, en Parson Jack Russel.

Varken hon eller jag är "hundmänniskor". Snarare tvärtom.

Ja jag vet, val av hundras kan diskuteras - men det går inte att komma i från att den är fin.

Den är jättefin. Om inte...

I Amelia går att läsa följande inlägg:

Du äger inte en Jack Russel. Den äger dig.

Du sover aldrig ensam.

Du äter aldrig ensam.

Du har alltid sällskap i badrummet.

Det är din plikt att roa din Jack Russel. Alltid.

Du går aldrig ut med din Jack Russel. Den går ut med dig.

-Härligt..hade min flickvän sagt åt detta ... :)

Alla barn som kommer i vägen för Anton älskar honom, denne krabat som även  går under namnet Snudan, Djuret, Monstret och andra mindre passande tilltalsnamn :)  Alltid finns "å herregud" nära till hands när man talar om hunden.

Jag blir aldrig hundägare.