Jag har varit på ett antal föreläsningar av skilda kvalitet där det förordas att man skall leva här och nu, våga drömma, lämna det förgångna osv...
Tanken och viljan är ju underbar och rätt om bara verkligheten varit en annan.
Det senaste året har innehållit händelser och en verklighetens vardag som rivit upp känslor i mig vilka jag inte visste funnits där.

I Sverige 2009 kan en kvinna ha blivit misshandlad fysiskt och psykiskt av pojkvänner under flera år utan att hon får någon som helst skydd, hjälp heller inte polisiär, rättslig eller social uppbackning.

Vi tillåter att efterföljden av dessa kränkanden leda till flera års psykiskt lidande, ekonomiskt lidande och till och med krasch i båda fallen.

Det sociala skyddsnät vi tror finns finns inte.

Det är en bluff.

Jag hade tills för ett knappt år sedan aldrig haft en strimma aning om vad som pågår i detta land. I vardagen. Med våra kompisar, kollegor, nära vänner eller bara folk vi ser på tunnelbanan eller i köpcentret.

Jag hatar det svenska samhället som tillåter detta.