Det kommer inte att hålla mellan oss.

Jag känner att jag tappar mig själv och inte kan sätta gränser.

Jag försöker hitta på ursäkter för att slippa känna ångest.

Vill träffa henne. Helst varje dag. Vara nära och med henne.

Men känslan är att jag nu vill det för att jag tycker synd om henne mer än vad jag tycker om henne.

Klart det inte är så egentligen. Men sedan februari har hennes ekonomi legat i mina händer. Stort som smått. Hon blev av med jobbet. Var inte med i A-kassan.

Alfakassan har inte betalat ut något på över ett halvår...

Pengar är makt.

Säg inte annat. Då ljuger du.

Nej, jag har inte kunnat åka till henne och bara vara, eller finnas där.

Bara finnas där, hålla om. Det är det enda jag behöver just nu....

Jag är för synisk och rationell och överjävla förnuftig för att tro det.

Jag trodde och tänkte så till en början. Dagarna fick gå. Jag hjälpte henne med hyror, betalade lån, köpte saker och kläder osv osv och utlånandet började skena iväg.
Jag gjorde oss båda en björntjänst. En rejäl sådan.

Nej jag kunde inte bara finnas där och vara. För jag vet och tänkte..ok en dag, men sedan nästa dag..är vi tillbaka i verkligheten. Jag bor ju i Stockholm, du i Lund. Du med din son och jag har min....detta är ju bara konstgjord andning. Fattar hon inte det?

Hon blir stämd av ett ex. Över 100 000kr skall han ha. För gåvor och annat han anser sig lånat ut till henne medan de var ihop...

Jag blir kall i kroppen och frågar mig om jag är näste snubbe som hamnar där.

Jag säger att jag tycker det är olustigt. Borde stoppat och gjort slut redan där. Men jag vågade inte...eller snarare..fan jag älskar henne så in i helvete och hoppas / önskar/ tror hon skall få hjälp av någon...som inser att hon måste få hjälp. Jag önskar hon blir frisk och får en chans att kunna leva på riktigt igen.

SEN ...kanske vi skulle kunna.... men..

Jag satte stopp genom att inte åka ned till henne i Lund. Jag gjorde punktinsatser såsom fylla på telefonkort, betala mindre räkningar via webben, finnas på telefon osv.

Jag trodde hon skulle kunna få den hjälp (sjukvård) som hon verkligen behöver. Jag ville vara hennes pojkvän och inte vårdare eller försörjare.

Den värld jag började bygga upp var att mörka inför min egen familj när jag väl åkte ned till henne. De var vansinniga över att jag lånade ut så mycket pengar.

Jag mörkade för henne att jag inte vågade göra slut på lidandet. Jag var rädd för det helt enkelt.

Jag ångrar mycket.

Jag träffade henne en vecka in i december 2008.

Hon fann, fångade och kramade mitt hjärta från första dagen.

Vi träffades på ett sätt jag aldrig kommer uppleva mer i livet, och jag var beredd att säga hur mycket jag älskade henne samma kväll.

Vi träffades i Mjölby första gången, for vidare till Vadstena, och avslutade dagen i Omberg.

Båda kände vi att tiden stod stilla och vi ville inte att det skulle bli söndag och hon tvungen att ta tåget hem till Lund och jag styra bilen tillbaka hem till Stockholm.

Jag hade varit separerad i fyra år och inte träffat någon på riktigt. Detta var så stort och jag minns hur jag gick och log hela dagarna  som jag aldrig gjort förut.

Nu är det snart december 2009 och den kvinna jag älskat och jag har inte hörts av på 1½ månad.

Jag älskar henne fortfarande. Tror hon tycker mycket om mig.

Tyvärr höll inte alla småtrådar i tampen för de enorma påfrestningar vi dragits med från båda håll. Felet är inte hennes. Felet är inte mitt.

Jag kan varje dag känna en törn inombords som gnager och frågar varför i helvete det skall behöva vara så. Varför i helvete skall det vara så här.

Nej..."att leva i nuet" funkar inte alltid