Det har nu gått fem år sedan vi delade på oss. Vi bestämde direkt att dela tiden 50/50 och jag fick min finaste A varannan vecka.

Tänk att tiden går och man vänjer sig vid en sådan sak. I början hade jag oerhört svårt att förlika mig med tiden utan min son.

Ser man det krasst får jag ju bara uppleva halva min sons uppväxt, även om jag tidvis ser till att grabba tag i längre perioder... när jag kan.

Något jag är tacksam över är att vi hade en s.k lycklig separation. När längtan blir för stor hjälps vi åt och den andre får tanka kärlek för en stund med grabben. Jag har hört och förstått att det inte är särskilt vanligt att man är schysst mot varandra efteråt.

Fick höra av en tidigare gemensam kompis att vi är så "j-a vuxna mot varandra" och respektfulla trots att vi sedan länge inte lever ihop. Känns skönt att båda är det på varsitt håll. Sånt gör gott.

A är nu 7år, och fick gult streck på sitt vita Tae-kwondo-bälte idag  :)

Han älskar Gormitis, Lego Star Wars, jordgubbar, Anton, schlager och hårdrock.

Ibland tycker A farsan bäst i världen. Men ibland vill man rymma från farsan :)

Allt som det ska!